|
VÄRLDENS FRÄMSTA BEATLES TRIBUTE BAND I KONSERT MED VÄSTERÅS SINFONIETTA DIRIGENT: DAVID FIRMAN
Foto: Fredrik Granberg
Birgitta
Cavallini 021 – 199000 VLT Måndagen den 6 April 2009 Det var så nära originalet det går att komma
BOOTLEG BEATLES MED VÄSTERÅS SINFONIETTA DIRIGENT: DAVID FIRMAN I rollerna som Beatles John Lennon – Neil Harisson. Paul Mccartney – David Catlin-Birch Ringo Starr – Hugo Degenhardt George Harisson – Andre Barreau När: Lördag 4 April 2009 Scne: Västerås Konserthus 5 ***** av 5 möjliga
Sällan, om än någonsin, har stämningen i konserthusets salong varit mer uppsluppen än den var i lördags kväll. Beatles regerade rejält på scenen. Det var visserligen ”bara” fyra brittiska tolkar av den legendariska popgruppens musik, men förvillande lika originalet. I vilken tidsepok publiken skulle försättas i var det ingen tvekan om. En filmmix med svart vita bilder från det musikaliskt revolutionerande 60-talet visades på stor duk i fonden i väntan på popgruppen. Konserthuset var nästan fullsatt när Beatleskopiorna Paul, John och George sprang in på scenen, greppade sina gitarrer och Ringo satte sig bakom trummorna. Efter bara två låtar, Wanna hold your hand och All my loving började publiken klappa händerna. Mer än så skulle det bli både straxt före och efter pausen. A Hard Days Night från Beatles första film och de fyra Beatlarna uppmanade alla att klappa takten. Det var Neil Harrison/John som stod för det mesta av mellansnacket. Även det sagt med den speciella humorn, kryddat med ironi som de riktiga beatlarna var kända för. -Det räcker att ni som sitter på de dyrare platserna bara rasslar lite med juvelerna, ni andra kan klappa händerna, sa Neil/John. Enligt uppgift är killarna från London, men talade ändå med den karaktäristiska och lite nasal liverpool-accenten. Snacka om att med själ och hjärta gå in för rollerna. Det var väl det publiken också kände och som bidrog till att den drogs med i yra. VÄSTEÅS SINFONIETTA satt under flera av de inledande låtarna placerade overksamma i bakgrunden, men snart föll ljuset även på dem och musiken lyfte ännu några steg, liksom stämmningen i salongen. Eleanor rigby, all the lonley people, uppbackade med stråkar. Underbart. När publiken uppmanades att dansa i bänkraderna till Day Tripper blev det full fart i salongen. De få som fortfarande satt kvar i fåtöljerna fick garanterat utsikten över scenen skymd. Straxt därefter sänte sig lugnet med Yesterday, sång av David/Peul till akustisk gitarr. Efter paus var det dags för Sgt Pepper Lonely Hearts Club Band att göra entre. Klädbyten under hela showen var många men diskreta, men nu var uniformerna på, de klassiska , färggranna från den psykedeliska perioden på 60-talet. Allsången tog vid igen. Musikerna på scenen bad om lite hjälp, närmare bestämt A little help from my friends, med ledsång av Hugo/Ringo. Sinfoniettan stod beredda för nästa musikupplevelse Strawberry Fields Forever. - Det var ju 60-talet och popkonsert, vi behöver inga stolar att sitta på ropade Neil/John och plötsligt stod hela publiken och dansade, twistade ”gammaldags” a la 60-talet och sjön ljudligt med i Yellow Submarine. En minnesvärd konsert. När musiken är klassisk popmusik av hög kvalité, som den var från halv åtta till halv elva i lördags kväll. Är nostalgi helt ok." Birgitta Cavallini 021 – 199000 VLT Måndagen den 6 April 2009
Foto Fredrik Granberg
|
