ARBETARBLADET Tisdagen den 28 oktober 2008

Otroligt. The Mersey Beatles är nästan bättre än originalet.

Recension Magical Mystery Tour

Magical Mystery Tour The Mersey Beatles from Liverpool Konserthuset, Gävle 26 oktober

Relaterat

Fakta

Magical Mystery Tour

The Mersey Beatles from Liverpool

Konserthuset, Gävle 26 oktober

På en filmskärm får ett fullsatt Konserthus se svartvita bilder från originalens glada dagar på Reeperbahn i Hamburg. Sedan äntrar kopiorna scenen som en kusligt porträttlik kvartett.
Trummisen Brian Ambrose spelar trummor mer dynamiskt än vad Ringo gjorde, härligt att se. John i Jay Murrays skepnad verkar lika kufisk som John var, Dave Howard är mer lik Paul än brodern Steven Howard som egentligen ska vara den vänsterhänte Höfner-basisten. Schizofrent måste det vara att uppträda som original fast man är kopior fast nästan bättre än originalen, snurrigt värre.

Första setet tar upp låtarna från 1966 och framåt, kanske man inte vågar sig på läderjacksperioden då Beatles svängde som mest, enligt min mening. Uniformsgråa kraglösa kavajer, spetsiga Chelsea-boots och modsperuker och bilden är komplett. Låtar som ”Paperback writer” och ovanliga ” And your bird can sing” sitter klockrent.

Paus och andra set är Sgt Pepper-tiden 1967. Sidenuniformerna i turkos, rosa och limegrönt åker på, bandet kör samma slagfärdiga humor från scenen som förebilderna gjorde. Varsin liten mustasch har växt ut, riktigt sött.

I tredje setet får de 600 i publiken uppleva de sista åren innan slutet kom 1970. I min favorit ”Revolution” är det som om John Lennons ande skriker på sista refrängen, ståpäls. ”Back in the USSR” svänger också på ett fullständigt hejdlöst sätt.

Efter denna kväll ska bandet åka hem till Liverpool igen, det firar de med ”Twist and shout” så att taket nästan lyfter på Konserthuset, thank you, the Mersey Beatles!

Per Agne Eklund

GÄVLE DAGBLAD Tisdagen den 28 Oktober 2008

Popmusik som vi aldrig tröttnar på

PÅ SCEN

Relaterat

Se, så lika originalen de är! The Mersey Beatles gjorde knappast någon besviken i ett praktiskt taget fullsatt konserthus. Foto: Nick Blackmon

Fakta

THE MERSEY BEATLES

Gävle Konserthus, söndag

Varma höstvindar drog in i konserthuset i förrgår kväll. Det var som en fläkt från fornstora dagar. Tre perioder, som en hockeymatch. Fast längre speltid. Och bättre. 50 procent av originalen är visserligen borta, men hundra procent är legender, levande som döda.

Ja, nog fick vi Beatlesfans en rejäl dos allt, smakfullt, elegant, respektfullt mot förebilderna. Jag som trodde att Liverpool från Norrköping var mästare i branschen. Här kom ett äkta band från stranden av Mersey och Cavern Club och visade var skåpet skulle stå. Briljant.

Beatlesmusiken kommer att hålla i alla tider. Det är ju inte klokt hur många hits som John, Paul, George och Ringo serverade världen under en relativt kort tidsperiod på 1960-talet. Över 1 200 000 000, det vill säga 1 miljard 200 miljoner skivor har hittills spritts över världen. The Beatles gjorde sin sista offentliga konsert den 29 augusti 1966 i San Francisco, Kalifornien.

Från ”Love Me Do” och ”I Saw Her Standing There” via ”Paperback Writer”, ”Penny Lane” och ”Strawberry Fields” till ”Revolution” och ”Get Back”. Naturligtvis fanns dessa med i anrättningen, inte alla 214 låtarna fick ju plats men åtskilliga i ett högt uppdrivet tempo utan en massa dösnack mellan numren.

I första setet behandlade gruppen de tidiga Beatlesåren, i det andra var det ”Sgt Peppers”-materialet som dominerade medan det avslutande setet bjöd på blandat örongodis från olika skeden i den fantastiska historien.

En mysig kväll rakt igenom för oss nostalgiker och The Mersey Beatles är hjärtligt välkomna tillbaka en annan gång.

Stefan Andersson 026-159640 stefan.andersson@gd.se

LÄNSTIDNINGEN ÖSTERSUND Torsdagen 16 Oktober 2008

Löpsedel



	Dave Howard (George) och Jay Murray (John) satte stämsången i All My Loving perfekt. Foto: Ulrika Andersson

En show utöver det vanliga



	Jay Murray, som fick ta hand om John Lennons person, fick publiken att gung i Any Time At All.

ÖSTERSUND LT
Under en period på tio år så har jag blivit mer och mer tolerant mot coverband av olika slag.

När det gäller coverband som inriktat sig helt på musik från 1960-talet så har det oftast varit som en kul grej.
   Ett roligt tidsfördriv som får 40-talister att bli nostalgiska och oss yngre att bli avundsjuka att vi inte fick uppleva det årtiondet. Så kan man också sammanfatta onsdagskvällen på Folkets Hus med The Mersey Beatles. Fast samtidigt så var det en show utav ett coverband som var lite utöver det vanliga.
   När coverartister tränger in sig i trikåer för att efterlikna sina idoler, så blir det mycket lätt mer parodiskt än en hyllning. Det blir mer skrattretande. Som alla Abba-tributes där de flesta borde förbjudas.
   Med The Mersey Beatles fanns det aldrig någon risk att det skulle bli fånigt. Förutom i mellansnacket som var bitskt brittiskt med slängar av ordvitsar. Musiken gick inte att klaga på. De höll sig mycket nära originallåtarna. Vilket gjorde att många nog stundtals trodde att det var som att lyssna på de riktiga beatlarna.
   Föreställningen var uppdelad i tre akter. En del som berörde Beatles fram till 1966. Andra delen tog hand om 1967 års Beatles. Medan den sista akten blandade tidiga beatleslåtar med låtar från Abbey Road och White Album.
   När de drog igång den första akten med I Saw Her Standing There röjdes alla tvivel på att det skulle bli ännu en halvmedioker kväll med ett ordinärt coverband. Sedan kom hitlåtarna som på ett pärlband. A Hard Day Night, All My Loving, From Me To You, In My Life, We Can Work It Out... De hade också den goda smaken att slänga in ett par mer bortglömda låtar som Any Time At All och Tell Me Why. Samtidigt visades det bilder på en stor vit duk ovanför bandet. Bilder från Beatles tidiga period och på vilda fans.
   Allt var snyggt ihoppackat och levererat av Liverpoolgrabbarna. Jay Murray röst lyfte kanske aldrig upp till Lennons nivå, men den dög. Steven Howard, som skulle föreställa Paul, hade en tidsenlig Rickenbackerbas och tillsammans med Dave Howard (som var mer lik Paul än vad Steven var) sjöng de snygga stämmor och framförde, framför allt Paul MacCartneys låtar på ett väldigt tjusigt sätt.
   Men kanske mest imponerande var ändå Brian Ambrose trumspel. Låtar som We Can Work It Out, Strawberry Fields och Hello Goodbye är inte de lättaste. Men med en frenesi, som kanske enbart slås av Animal i Mupparna, dunkade han in varje takt och gjorde låtarna oförglömligt svängiga.
   Det var en riktigt bra spelning, med andra ord.

Stefan Herdell

Artikeln publicerades
Torsdag 16 oktober 2008